I like my money where I can see it, in my closet

Tunika från gina tricot och converse.

Turbanen må ha haft sina riktiga glansdagar under 30- och 40-talet men i min värld såg jag den för första gången på 90-talet. Jag fullkomligt älskar Aladdin eller för att vara mer exakt jag älskade Aladdin när jag var liten. Jag minns att vi som barn hittade på olika lekar baserade på Disneyfilmerna. Alla barnen som deltog skulle vara olika karaktärer i en viss Disneyfilm. Jag minns att mina absoluta favoriter var Askungen, Pocahontas, Belle i skönheten och odjuret, Snövit, den lilla sjöjungfrun Ariel och självklart Jasmin i Aladdin. Jag minns att vi klädde ut oss, sjöng låtarna med en oerhörd entusiasm och inlevelse, och man tyckte då att man var så bra. När jag tänker efter har ingen av mina favoritkaraktärer någon mamma, allas mammor har dött under tiden de var små barn. Hur kommer det sig att det är så? Det måste finnas en baktanke! På den tiden kunde jag inte identifiera mig med dessa Disney prinsessor men idag kan jag det till stor del. Jag tänker tillbaka och minns att jag tyckte synd om dem, det var ju fullkomligt orättvist och jag bara önskade att jag kunde få dela med mig av min mamma till dem. Det jag funderar mycket kring är tiden. När man väl befinner sig i nuet går allting oerhört långsamt det känns som att man är stillastående och trampar på samma punkt. Däremot när man gör en återblick på åren som gått förstår man hur snabbt tiden passerar våra liv och hur mycket man i själva verket har implementerat. Jag får ofta höra att jag måste ha varit väldigt stark som har hanterat en stor förlust på ett gynnsamt sätt. Men bara för att ens mamma har gått bort i cancer blir man ett offer? En drabbad varelse som alla ska tycka synd om. Ja det kanske är så, man tycker synd om någon automatiskt det är en robotartad tillgivenhet som uppkommer för att folk vill vara vänlig. Som sagt när jag var liten tyckte jag synd om alla mina favoritkaraktärer. Jag är idag glad över att Disneyfilmerna som fanns på 90-talet fanns då. Det är kanske meningen att under barndomen och lekens förtrollande värld omedvetet bygga upp den här försvarsmekanismen som blir en nödvändig egenskap att falla tillbaka på när man stöter på hinder i livet, något eller någon som man kan identifiera sig med för att göra smärtan en gnutta svagare. I mitt fall behövde jag bara tänka tillbaka på mina favorit prinsessor för att kunna springa fort och ta det stora hoppet över det svåra hindret när det plötsligt dykte upp. 

Gonatt hörni för nu vill jag drömma om det ljuva 90-talet.

---