Vill vi inte växa upp?
Sagor som mamma läste för mig när jag var liten och dyrkade då är de jag grinar åt framför teven i dag just precis nyss framför tv:n. Tösen i prinsessklänningen har vuxit upp och blivit en oberoende kvinna i ett kungarike som kallas Manhattan, men hon är lika beroende som Snövit och Törnrosa och Askungen av att prinsen ska dyka upp och ett lyckligt slut ska fastställas…
Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett den här filmen men scenen då Big står i den stora walk- in garderoben med hennes sko i handen, hon får syn på honom, hon springer fram osv... Big räddar Carrie från ett "olyckligt liv" då sprutar tårarna på mig och jag ligger i soffan som ett litet spädbarn som tjuter efter sin nappflaska. Han har verkligen behandlat henne som en riktig jävla skitstövel i sex säsonger men ändå är han hennes Prins som kommer och räddar henne, den som hon vill spendera alla sina lyckliga dagar med.
Men allvarligt när ska vi (JAG) växa upp? Att en människa en MAN, en Prins gömmer ditt lyckliga kapitlet och att du inte kan bli lycklig tills du fått det? Visst du har dina fantastiska vänner nära och kära men de kan aldrig bli ditt lyckliga slut? Eller ska vi skylla på våra föräldrar som har dunkat in dessa figurer i våra hjärnor sedan vi var små drömprinsen, sagornas rival, räddare i nöden. Det är hypotesen till ett lyckligt slut. That’s it liksom. Är det därför vi inte kan komma ifrån det? Dessa sagor har lästs högt vid läggdags, vi har sett tecknade filmer i hundratals exemplar, men när vi blir äldre inbillar vi oss att vi inte behöver de nå mer? Men i själva verket ligger de där långt inombords och gnager trånar efter sitt lyckliga slut? Växer vi (JAG) någon gång upp?